My apologies

maj 6, 2015 1 kommentar

I read the article in the New York times, because someone on Twitter was upset about how emergency physicians were portrayed in it. So I tried to figure out what the article was about. I think it is about how the advice doctors give to patients can have life changing effects. It’s a scary thought. We often worry about patients not following our advice, rather than the opposite. I remember a young patient patient with a functional disability who did martial arts. Because of a shoulder joint instability his orthopedic surgeon had recommended him to stop training and competing. His whole life revolved around his sport. It’s where he spent all his free time and where he had all his friends. Saying that he should stop was easy for his doctor and made sense from a medical point of view. But life style choices are so much more difficult than weighing medical evidence. I could write a blog post on that. Maybe another time. It’s an important subject for all medical providers. For the public, too, I think that’s why the column in the New York times was published.

This post is, however, about something else. It’s about how Twitter exploded with comments by emergency physicians upset with the article, demanding an apology from dr Caplan and from the New York Times. I tried to raise another perspective, but failed. – ”No matter how you slice it, the article does not show respect for our skill set. Universally demeaning…”

”Thoughts on the danger of a widely read column telling stroke pts to be afraid of the ED?” 

This seemed to be the common interpretation of the article. Or common among ED physicians that is. I read the comments to the article and found very few comments about poor performance in the emergency department. Instead the most common theme was about the importance of universal health coverage and how everybody should have the right to a second opinion. Some shared their experience of stroke or expressed gratitude for being informed about the condition itself. The biggest fear of the emergency physicians – that patients would be scared to go to the ED in case of a stroke – seems unjustified.

There are many ways of interpreting an article. I have read articles about emergency medicine in Sweden that I have thought well balanced, respectful of other specialties and positive in general, only to hear that other specialists have been terribly upset with the people writing the article or portrayed in it. It makes me very careful about what I say to journalists. I therefor thought it almost unnecessary when a journalist offered me to read my quotes for an interview recently. One of the quotes, where I was trying to make a certain hospital sound like a good example of how to set up EM training, had been phrased in a way that I myself found very critical of the previous organization. I’m glad I got the chance to change it, rather than having to apologize and explain after it had been published.

The comments dr Caplan makes about emergency physicians and the emergency department definitely sound disrespectful to me. At the same time they don’t make sense. They don’t apply to the case described where the advice to avoid physical activities was given by ”doctors”. It’s hard to imagine, and it doesn’t say in the article, that those doctors were emergency physicians.

The negative comments don’t fit into the context and it looks to me like the journalist chose to put them there because they were provoking and added some spice to the story.

And here is the lesson I learned from this case: I am constantly disrespectful to my colleagues. I could easily have uttered the same kind of comments, especially if they were extracted from a longer conversation. I want to do better.

Skärmavbild 2015-05-06 kl. 23.13.53Dr Caplan says that if you have a stroke, you should see a neurologist specialized in stroke. For a young person with a stroke, I most certainly agree. But I am tirelessly arguing that neurologists are not experts in acute headaches, bringing up examples of when patients being triaged to their section of the emergency department (the way it works in some European countries) ”is dangerous”. Of course the problem is not that they are neurologists. The problem is ”that neurologists get little emergency training”. We call them ”organspecialists”, as opposed to us emergency physicians whose specialty springs from the patient’s need. We ”have had a hard time getting the message across” that stroke patients can have stroke mimics and need to be assessed before they are entered into the thrombolysis algorithm, a treatment that the neurologists can’t even properly evaluate the evidence behind. When I hand my patient over to them for thrombolysis, I ”worry about the quality of treatment” we as a hospital provide for the patient.

When I read this last paragraph I first thought that my point had been lost. That is not disrespectful. It’s true! And this is what I say to everyone who is willing to listen. When talking with fellow emergency physicians the stories of other specialists’ inability to understand emergency medicine are more colorful and vivid. It feels so good to be among peers who understand. This is why I objected to the Twitter discussion. Because there were only emergency physicians there, confirming each other’s belief that this article was about disrespect for emergency physicians and would decrease the public’s trust in their work in the emergency department. No neurologists were involved in the discussion, no gas station attendants and no people without medical training at all, sharing their interpretation of the article.

Everyone has the right to feel offended by whatever they feel offensive. It’s all in the eye of the beholder. (I wonder what dr Caplan thinks about dr Newman’s response that seems so balanced and polite to me.) But if this was just an old neurologist speaking his mind, I don’t think the whole community of emergency physicians would have been so upset. There must be an underlying problem. Is there a distrust between different specialities? I try to tell patients that their primary care physician is the most competent specialist to assess and coordinate their health care needs, but I hear a lot of doctors bad-mouth primary care physicians. Is there a disregard of certain specialties? Do we see some specialties as less cool, less complex or even less valuable? Do we express those thoughts to our colleagues? To our students? To our patients? What does that do to their trust in the medical profession as a whole?

That’s the discussion I wanted to bring up yesterday, but 140 characters wouldn’t allow it. I sincerely apologize to anyone who felt offended. By me, that is.


Go on and fool me

I have a low threshold to pain. When I walk by a room and happen to see a patient squirming and crying in pain, I feel a compulsive urge to make sure that someone is dealing with the matter. As mostly, the best source of information is the patient, so I put my hand on their shoulder and say – I can see that you are in a lot of pain. Is anyone helping you out here?

If the answer is no, I offer a warm blanket and go and ask the nurses to provide some analgesia. Sometimes that means paracetamol or ibuprofen, sometimes it means opiates. For patients in severe pain it can mean all of the above and in high doses. For heroinists I order doses that the nurses refuse to administer.

The same goes for patients who need prescriptions for their pain medications. Some of them have incredulous explanations for needing one, like being robbed of all their pills. Or they have pain that I can’t find an anatomical or physiological explanation to. I don’t care. I send them home with a small prescription or with the amount of pills they need until they should be able to get hold of their regular doctor or primary care physician.

I try my best not to judge how credible or trustworthy my patients are when it comes to describing their pain or their need for medication. Because that judgement will undoubtedly be based on my prejudices. And I would rather be a fool than a bigot. I know that my suspicions of drug-seeking behavior would be directed towards men of non-Swedish origin with low education, making me a sexist, snobbish racist. That is not who I want to be. So I choose to trust my patients.

Before I send the prescription, however, I check my patient’s medical records. Our system covers most of the clinics in Stockholm, so I can count how many pills have been prescribed in total. Sometimes there is a note, or even a warning, that the patient seems to be over consuming pain medicines. I have never seen that statement followed by a treatment plan, or even a discussion with the patient about the problem, though.

So I tell the patient that he or she seems to be using more pills than ordered, and maybe even more than what they have just told me. I inform them that it says in their medical records that they might have a dependency problem. Often I’ll apologize on behalf of our health care system for putting them in this situation. I understand how living with chronic pain wears you down, both mentally and physically. How the pills, which offer some relief at first, stop working and how easy it is to increase the dose in desperation, until suddenly the pills themselves have given you another problem. Like far too many other patients they have not been given the holistic, team based care they need. Instead some doctors have prescribed large quantities of addictive drugs. And now when that suspicion of overuse and dependency has been raised, it’s going to be very difficult for them to get any medicine at all.

If the patient admits that they have a problem, I offer them a referral to a dependency clinic. When they don’t want that I strongly recommend them to make sure that they only ask for prescriptions from their primary care physician and that they limit their usage to the doses prescribed. Then I document this conversation in their records.

It is very rare that the patient gets upset about my way of handling this. To the contrary, they often thank me for treating them with kindness and respect. It could, of course, be that they are just being manipulative and happy that they got what they came for. So maybe I’m fooled from time to time, but I know that I’ll never mistrust and mistreat that patient in severe pain who can’t speak eloquently enough for herself.


It’s time we had that talk

september 13, 2014 Kommentering av

You are my patient. Whatever I do serves to make you feel better. Sometimes I can offer you treatments that achieve that straight away. Other times you have to go through painful procedures and treatments with exhausting side effects to increase your chances of feeling better in the future. Whenever that is.

Figuring out what investigations and treatments are indicated for a certain condition is mostly not that difficult. There are certainly disagreements between specialists, but I’m good at finding information and coming up with a solution that makes sense from a medical perspective. It is determining what is right for you that is the great challenge of my work. You are central in this process and I can just guide you through it to the best of my knowledge. When we have time, when we speak the same language, when you are capable of engaging in our conversation; this is the most rewarding part of being a doctor for me.

But when you haven’t been informed about the seriousness of your underlying condition; the tumor that is growing and spreading in your body or the COPD that is gradually choking you, I see no other option but to give you a treatment I would not want for myself. When you fall acutely ill, there is no chance for me to ask about your wishes. I have to save your life so that you can makes those decisions for yourself. Unfortunately the doctors who see you after my initial treatment often miss out on the opportunity to makes sure that the care we are offering is what you want and something that makes you feel better.

More importantly they fail to offer you an alternative. You might very well be given the choice between life and death. I find this strange as we all know that no matter what we do, you are at the end of your life. What I want to know is if you are willing to have us prick your arms until you look like a pin cushion? Should we continue to force tubes down your throat even when you say no? Are you willing to take the risk of drawing your last breath in the CT scanner, forced to lie down when you are struggling to breath?

Some people will undoubtedly say yes to all of those questions. If you are one of them, ask your doctor to write it in your medical records. I will be happy to do my very best to prolong your life by whatever means I have. But if you have doubts, make sure to bring this up with your family and a doctor you trust. Talk through the alternatives. Make sure that everyone involved understands what is important to you. Do you prefer to die from a simple pneumonia in a quiet place? Do you want me to focus all my effort on making you comfortable even if that means the end of your life?

I doesn’t matter to me what you choose. What matters to me is that your voice was heard and that I can hear the echo.


Learning how to present in the flipped classroom

april 7, 2014 Kommentering av
All doctors have to be teachers. Even if you don’t have students or residents around, you have to teach and instruct your patients. Most of us also have to deliver at least an occasional public presentation. We get limited training at this, which is why we decided to run a course, focusing on learning by doing.
I’m a pretty relaxed person and this is a very relaxed course with the main aim of Swedish EPs getting together and enjoying themselves. We’re running it on a cruise ship because it’s cheap and partly over the weekend, so people might even be willing to do this in their spare time and pay for it themselves, neither of which Swedish doctors at any level hardly ever do. We expect about thirty people, which will be enough for two groups.
There will be three sessions, each 2-3 hours long, i.e. hopefully short enough to keep people’s attention. Since the presentations will cover different topics, there should be some learning from that too.
This is a great opportunity for me (and the two other organizers) to learn, so we do take the content very seriously. The plan is something like this (I’ll make a video to describe it later).

October cruise

Pre-course learning:
Around 4hs of material, mainly videos on how to present and teach
Prepare a Pecha Kucha lecture, 6 min and 40 sec, on a topic in the curriculum. (We’ll offer a list, anything from Guillain Barré to a procedure)
On site learning:
Everyone watches the video and rates its qualities,anonymously on a web based polling system.
Presenter gets four minutes to present (without slides)
– why he chose the topic and how he chose to focus and limit the talk (very difficult when given an open topic)
– thoughts about the introduction
– teaching goals and how they were stressed in the presentation
Then we have an open feedback discussion. I expect all of this to take around twenty minutes per person.
After the course everyone will be able to use all videos in their teaching programs. We’ll probably have to offer people the chance to update their videos on the ship, or they’ll never get to it.
We will also add some other elements like bedside teaching, how to give feedback, the unwilling learner etc. Some of it can be done in advance as part of the pre course material. Then we’ll run a few foamy hangouts with international EM teachers and here their views.
I’d love to hearn anyone’s thoughts on this. Thank you everyone who has contributed already with great links for the pre course material.

Varför lean is mean i min värld

juni 15, 2013 3 kommentarer

Jag rekommenderades att läsa The goal, en bok om förbättringsarbete. Den är skriven som en novell och spännande att läsa. Min erfarenhet är att förbättringskonsulterna inte förstår vad jag pratar om. Nu förstår i alla fall jag bättre vad de pratar om. Framför allt tror jag att den här läsningen har givit mig en förståelse för varför de lean-projekt jag drabbats av har gått snett.

I The goal är huvudpersonen en företagsledare som får frågan om vad som är målet med företagets verksamhet. Detta är något jag brottats med sedan jag var i Botswana. För mig var det självklart att jag var där för att rädda liv och för att minska sjuklighet. När en australisk akutläkare sa att det inte var så, utan att vi var där för att utbilda lokala specialister i akutsjukvård, blev det uppenbart att vi inom sjukvården inte har samma mål. Väl hemma igen såg jag det i hela sjukvårdsstrukturen. Kardiologerna ser som sitt mål att minska kardiell sjuklighet och dödlighet, medan kirurgerna har målet att operera de som behöver opereras. Sjukvårdsledningen har inte förmått att hålla ihop sjukvårdsorganisationen och ge oss ett gemensamt mål att sträva mot.
För mig är det självklart att det gemensamma målet ska vara en förbättrad hälsa för vår population. Det innebär att kvalitetsmåtten ska vara patientorienterade. Om man gör 1000 gastroskopier på gamla människor med lågt blodvärde och en dör en dyr och plågsam död på IVA på grund av en esofagusperforation med efterföljande mediastinit (ett känt lex Maria-fall), måste man vara säker på att den positiva effekten av de övriga 999 gastroskopierna var större. Det innebär att om dessa undersökningar inte påverkade behandlingen så att sjukligheten och dödligheten minskade, utan bara gjordes för att ”det är så man gör”, har sjukvården missat sitt mål. Inom akutsjukvården letar vi potentiellt livshotande diagnoser. För att hitta en blodpropp i lungan, måste vi göra skiktröntgen på en stor mängd patienter där undersökningen inte visar någon propp. Dessa patienter har inte fått någon positiv effekt av vår utredning, men däremot en liten vårdskada i form av ökad risk för cancer framöver. Det är den sammanvävda nyttan, minus skadan, för den här patientgruppen som är vår nettoeffekt, om målet är att förbättra hälsan för vår population.
Det tar ett tag för huvudpersonen i The goal att komma fram till att ett företag har som mål att tjäna pengar. Ju effektivare de kan producera bilar, desto mer pengar kan de tjäna. Deras marknad kan växa och de kan expandera. För ett privat sjukhus är upplägget egentligen detsamma, även om det är ett serviceföretag i stället för ett produktionsföretag. Där är målet att tjäna pengar och det gör man genom att producera sjukvård.
Låt oss ta ett exempel. På glesbygdsvårdcentralen söker en 40-årig man med hosta, pip i bröstet och 38 graders feber sedan 6 dagar. Distriktssköterskan undersöker patienten, konstaterar att han är opåverkad, inte har förhöjd andningsfrekvens eller puls och att det piper på båda lungorna. Eftersom detta räcker för att ställa diagnosen akut bronkit, informerar distriktssköterskan patienten om att hostan kommer att hålla i sig flera veckor, att antibiotika inte har någon effekt och att patienten inte behöver träffa doktorn just nu.
En identisk patient söker vård på universitetssjukhuset. Han hamnar i triaget och blir bedömd av sjuksköterska och undersköterska. Blodprover skickas iväg. En underläkare träffar patienten och samråder med specialistläkaren på akuten. En lungröntgen beställs med frågeställningen lunginflammation. Eftersom patienten låter lite tät på luftrören, skriver man ut astmamediciner och för säkerhets skull antibiotika. Man remitterar också patienten till vårdcentralen för uppföljning.
I det första fallet har väldigt lite sjukvård producerats, bara ett distriktssköterskebesök. I det andra fallet har man producerat ett akutbesök med specialistbedömning, röntgenundersökning och medicinering. Om målet är att producera sjukvård, finns det inget fel i det sistnämnda fallet. Förbättringsarbetet på akuten har syftat till att snabba på processen och vårdtillfället kan ha producerats synnerligen effektivt. Men om målet är att förbättra hälsan för population, är den här handläggningen direkt felaktig. För patienten blir det ingen skillnad i utfall, men för vår population innebär överförskrivningen av antibiotika en negativ hälsoeffekt. Ett onödigt akutbesök på akuten innebär också ökad risk för sjuklighet och dödlighet bland de övriga patienter som vistas där. Den positiva nettoeffekten för populationen hade varit större om sköterskan i triaget hade slutbedömt patienten. Så vilket är målet?
Jag är alltså osäker på vilket målet är för den sjukvårdsorganisation jag arbetar i. Tyvärr är jag också osäker på vad det är vi ska producera. När jag var i Botswana förundrades jag över att de utländska akutläkarspecialisterna tyckte att det var självklart att vi skulle försöka att använda samma metoder som på våra hemsjukhus, i den mån det gick. Vi beställde skiktröntgen enligt samma protokoll man skulle ha använt i Sverige, trots att resurserna där var begränsade. Jag skämdes över hur vi slösade bort landets resurser på dyra undersökningar som hade liten sannolikhet att göra nytta för patienterna, samtidigt som andra patienter dog av sådant vi borde ha kunnat förebygga. Det kan inte vara upp till en individuell doktor att bestämma vad man ska göra på akuten och hur man ska prioritera mellan patientgrupper, utan det måste ske på en högre nivå. Liksom Toyotas bilfabrik inte ensamt kan bestämma att man ska börja producera motorcyklar i sin organisation, kan vi inte låta akutmottagningarna producera primärvård. Ändå gör vi på akuten det, hela tiden. Varför? För att vara snälla mot patienten som skickas hit och dit, för att vi inte har förtroende för primärvården eller för att vi inte ser som vårt uppdrag att bestämma vilka patienter som ska utredas på akuten.
De fabriker som började med lean, eller theory of constraints som The goal handlar om, hade definierade processer. Ett visst antal komponenter skulle köpas in, levereras, bearbetas, monteras och skeppas iväg. Det fanns redan ett kvalitetssäkringsmoment i processen. Alla visste vad slutprodukten skulle vara och vad som kännetecknade en produkt av god kvalitet. Den aspekten har inte alls berörts i de lean-projekt jag drabbats av. I The goal gör författaren klart att ett serviceföretag har mycket mer komplicerade processer än ett produktionsföretag och att man först måste definiera dessa. Det arbetet är mycket mer invecklat än att hitta flaskhalsar eller onödig väntetid, men det är en förutsättning för att övrigt förbättringsarbete ska lyckas. När jag frågar sköterskor och läkare på akuten om mål eller kvalitet, gör de inte ens någon skillnad på dessa utan svarar att båda är att patienten lämnar akuten inom fyra timmar. De tycker att det är det enda budskapet de fått av ledningen. Eftersom ingen av dem förstås håller med om den definitionen, har de inget större intresse av att genomföra vad förbättringsgruppen föreslår. De fragment som ändå drivs igenom gör mer skada än nytta och förtroendet för förbättringsarbetet körs i botten.
För mig är det uppenbart vad som gått snett. Ledningen för akuten har inte lyckats formulera ett mål för verksamheten. Man har inte definierat vilken vård som ska produceras, utan detta löses på dagsbasis i verksamheten med enorm variation som följd. Eftersom vi saknar en definition av god kvalitet och validerade kvalitetsindikatorer för att mäta kvaliteten på vår produkt, kan vi varken definiera problem, analysera dem eller utvärdera om de förändringar vi gör löser problemen. Självklart finns det inga förutsättningar för framgång. Det enda som är obegripligt för mig är hur de konsulter man tagit in inte förstått problemet, utan stenhårt fokuserat på att de har lösningen. Ett bra förbättringsarbete är roligt och väcker entusiasm hos de som är med och utvecklar sin verksamhet. När lean uppfattas som mean, är det fel på det sätt man bedriver förbättringsarbetet. Då måste man gå tillbaka och fundera var det gick snett.

Ett organiserat kaos ger den bästa arbetsmiljön på akuten

maj 20, 2013 4 kommentarer

Många oroas över arbetsmiljön på akuten. Sköterskorna slutar. Något måste göras.
Jag håller med, men jag tror inte att de konventionella lösningarna fungerar.

Akutsjukvård är till sin natur oplanerad. Vi som älskar att arbeta på akuten avskyr regelbundna arbetstider med planerade möten, rutiner och tider. När vi kommer till jobbet vill vi inte redan veta i detalj vad som kommer att hända. Vi stimuleras av de snabba tempoväxlingarna, där man kan gå från ett hjärtstopp till att hålla förvirrade farbröder i handen så att de inte smiter iväg från akuten. Våra sköterskor är experter på att övervaka svårt sjuka patienter, samtidigt som de tar emot ordinationer och för femtioelfte gånger artigt förklarar för otåliga patienter att ingen vet när det är deras tur. Det är en unik kompetens som inte erkänns. I stället för att stärka den, införs trubbiga triageinstrument och tidsregler, som gör att sköterskorna inte längre tillåts prioritera sköra patienter med särskilda behov. Sådant är stressande.

Vissa dagar larmar det i ett på akuten. I slutet av passet kan en sköterska berätta hur ingen varken hann äta eller gå på toaletten, men, och här bryter det stora leendet ut: – Vilket jäkla flyt vi hade!
För det är den där känslan. När vi känner ambulanspersonalen och får en riktigt bra rapport. När alla på akutrummet vet vad de ska göra. När vi kopplar upp, tar odlingar, smärtlindrar, ringer, dokumenterar, kommunicerar med varandra och med patienten. När patienten som så behöver får gå direkt till avdelningen. När allt det fungerar och vi känner att vi gör ett riktigt bra jobb. Då trivs vi på akuten. Då kan vi ta att det finns dagar som blir alldeles för stressiga.

Det är inte de intensiva arbetspassen som sliter ut oss. Det är sirapen. När den lilla dementa damen som tjoar i korridoren inte får komma till avdelningen. När läkarna beställer undersökningar som alla vet inte är akuta. När röntgensvaret aldrig kommer. När patienten som sköterskan försökte hänvisa till vårdcentralen tjatar om att hon inte orkar vänta längre. När man mitt i allt kaos ska avbryta det man håller på med för att någon bestämt att man måste ta lunch en viss tid, eller ha ett avstämningsmöte för att säkerställa att man följer ett arbetssätt som bestämts av någon som tror att akuten är en bilfabrik.

Det går att skapa en bra arbetsmiljö för oss på akuten. Den kommer inte att passa en kontorsråtta, men vi kommer att vara nöjda. Vi kommer att se till att vi får äta, vila, skratta och gå på toaletten. Och vi kommer att göra det som är viktigast av allt för vår arbetsmiljö, att få prioritera akut sjuka patienter. Men det kräver att vi får stöd av resten av sjukvårdssystemet, såväl öppenvård som slutenvård. Kan vi få det?


Det är inte patienternas fel att läkarna inte kan hantera akuten

maj 18, 2013 2 kommentarer

Jag är arg. Jag borde nog inte skriva blogginlägg när jag är arg. Men jag kan inte låta bli. Det har varit för mycket dumheter den här veckan. Och att avsluta den med Åke Andrén-Sandbergs debattartikel på DN blev bara för mycket.

Under ett halvår har jag försökt förstå problemet med akutsjukvården i Sverige. Jag har arbetat på alltifrån sjukstugan i glesbygden till universitetssjukhusen i Stockholm och Lund. Problemen är av olika karaktär, men ingenstans finns den akutsjukvård i världsklass som Åke Andrén-Sandberg talar om. På de mindre sjukhusen saknas ofta kompetensen att ta hand om riktigt svårt sjuka patienter. Som tur är, är dessa patienter ovanliga.

På universitetssjukhusen saknas en organisation för att hantera det stora inflödet av patienter. Sjukhusen ligger centralt och det finns inte en naturlig tröskel för att söka vård, såsom i glesbygden där tanken på att tillbringa en timme i bilen enkel resa, verkar avskräckande. Eftersom det i stort sett alltid varit långa köer på akutmottagningarna har detta i sig gjort att människor drar sig för att söka vård. Det är ett synnerligen dåligt styrinstrument. Jag vet inte när Andrén-Sandberg senast satte sin fot på en akutmottagning, men de som väntar är inte alls ”de som som inte alls borde söka på mottagningen utan vända sig till en vårdcentral i stället”, utan ofta svårt sjuka människor som väntar på en ledig säng på sjukhuset.

Visst finns det gott om patienter som har godartade åkommor där den akuta bedömningen inte påverkar deras framtida hälsa. De är emellertid ofta inskickade till akuten av sjukvårdsrådgivningen eller vårdcentralen. För sjukvårdsrådgivningen kan inte avgöra på telefonen om buksmärtan skulle kunna bero på en blindtarmsinflammation. Vårdcentralen vill inte ta emot patienten, eftersom de inte tycker att de är kompetenta att utesluta detsamma. Och hur ska då patienten själv kunna göra det? Patienten ska inte behöva ställa diagnos på sig själv innan hon söker sjukhus. Vi har också ett ansvar för att inte överutreda.

När jag gjorde AT för tio år sedan klämde vi patienterna med buksmärta på magen. Om det inte verkade så farligt, fick de gå hem och komma tillbaka. Var man osäker la man in patienten, så kände kirurgen på magen igen efter sex timmar. Numera skickar sköterskorna iväg blodprover redan när patienten anländer till akuten. Om dessa är lite förhöjda, vågar ingen skicka hem patienten ens om symtomen verkar aldrig så beskedliga. I stället får de komma tillbaka för nya prover dagen efter. Om man misstänker att det är en blindtarmsinflammation, eller en inflammation i tarmfickorna, är det inte längre bara att lägga in patienten på kirurgavdelningen. Först ska det beställas en skiktröntgen. Förhoppningsvis visar den något, för är den blank, men man ändå är orolig för patienten, är det i stort sett omöjligt att lägga in denne för observation. På universitetssjukhusen behövs röntgenundersökningarna akut för att veta var patienten ska läggas in. Frågan är inte om patienten ska läggas in utan var.

Men patienterna sorteras inte alltid efter allvarlighetsgrad på akuten. Olika specialiteter har arbetat upp snabbspår för sjukdomar som de tycker är prioriterade. Det är förstås inte konstigt att stroke eller hjärtinfarkt tas om hand direkt. Problemet är att för att hitta dessa fall, blir en massa patienter med mindre akuta åkommor högprioriterade. När ambulansen larmar för en bröstsmärta är det vanligare att det inte är en hjärtinfarkt än att det är det, enligt min erfarenhet. Det tas ekg på nästan alla patienter som visar sig på akuten och sköterskorna sticker den ena efter den andra under min näsa. När jag hittade ett som visade på hjärtinfarkt och sa att patienten måste påtittas omedelbart, var det ändå ingen läkare som gick in dit. När jag gick in en halvtimme senare fick patienten hjärtstillestånd. Det akuta drunknar i bruset.

Andrén-Sandberg menar att det kan lösas genom att kirurgerna och hjärtläkarna kommer ned på akuten, men att de behövs på sjukhuset. Problemet är att dessa läkare, och i synnerhet de extremt subspecialiserade läkarna på Karolinska, inte alls har kompetens att hantera de patienter som söker till akuten. Hjärtspecialister skickar gärna patienten på en skiktröntgen av bröstet och upptäcker först efteråt att patienten har ont i magen. Att patienter dör av bristningar på kroppspulsådern efter att en ortoped har bedömt deras ryggsmärta har hänt fler än en gång i historien.

Att bedöma om det är sannolikt att en patient har en livshotande sjukdom är ganska enkelt. Att däremot helt utesluta det är extremt resurskrävande. Därför forskar man internationellt inom akutsjukvården mycket på hur man med enkla beslutsstöd kan identifiera lågrisk-patienter där vidare utredning inte är nödvändig. Eftersom vi knappt har några akutläkare i Sverige, är det också väldigt få som läser den litteraturen. Neurokirurgerna har nyligen publicerat egna riktlinjer om vilka med skalltrauma som behöver röntga hjärnan. Vissa kirurger tror att ATLS-konceptet innebär att alla som varit med om en olycka behöver en helkroppsröntgen. Kardiologerna har drivit igenom att vi ska kontrollera högkänsligt troponin T på akuten. Deras angreppsvinkel är att vi ska hitta alla som riskerar att vara sjuka. Tyvärr tar de inget ansvar för resultatet när dessa metoder appliceras på en lågrisk-population på akuten. Vi överöses av provsvar med oklar signifikans och missar uppenbara problem, som när en patient prioriterades upp av sköterskan för att troponin T var 32, men det faktum att hans natrium var rekordhöga 178 inte kommenterades.

I veckan höll jag ett föredrag på Läkaresällskapet i Stockholm om vad som är kvalitet i akutsjukvården. Det är en svår fråga som inte har något enkelt svar. Ännu svårare blir det av att akutmottagningen inte har ett tydligt definierat uppdrag. En professor i kirurgi, som inte själv arbetar på akutmottagningen, får sin debattartikel publicerad i DN. Alla har en åsikt om vad som ska göras, men till syvende och sist tar man på akuten hand om de patienter som visar sig där och försöker lösa deras problem så gott man kan, eftersom det inte finns någon medicinsk ledning. Om akuten bara är till för de som har en akut sjukdom eller skada, är det förstås det vi ska bedöma och bara det vi ska utreda. Men då måste också patienterna få veta att de inte kan förvänta sig en ortopedbedömning av vad som är problemet med deras onda knä, utan en bedömning av om problemet måste utredas och behandlas akut eller inte. Den bedömningen går att göra ganska fort, men tillför å andra sidan inte något för den patient som egentligen behöver träffa en ortoped. Vilken funktion ska akutmottagningen fylla och vem kan ta ansvar för den organisation utan att förstå hela spektrumet av akuta tillstånd?

Jag vill vara med och utveckla en akutmottagning där alla patienter som tror sig lida av en akut sjukdom eller skada, får en snabb bedömning av en sköterska eller läkare med rätt kompetens. Där vi använder av oss den bästa tillgängliga evidensen för att med minsta möjliga resurser identifiera de patienter som inte behöver akutsjukvård, så att vi kan koncentrera våra insatser till de som behöver dem bäst. En sådan akutmottagning drivs av engagerad personal som utvärderar och utvecklar kvaliteten i sin verksamhet, för att hela tiden bli bättre. Jag är övertygad om att resultatet av en sådan organisation är att ingen patient tillbringar onödig tid på akuten och att så gott som alla lämnar akuten inom fyra timmar. Än så länge har jag inte hittat någon sådan akutmottagning att arbeta på i Stockholm, men om det jobbet dyker upp är jag idel öron.


Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare